Klasshat och klasskamp!

Medelklassens kultur"arbetare" vältrar sig i ord om klasser och klasshat! Man skriver dikter där man frustar av klasskampens vedermödor. Kultursidorna fylls med mediokra betraktelser över alltings jävelskap allt från den sega biffen på krogen till sin svidande herpes.
Ibland klagar de över sin dyra Mac som ger svidande fingertoppar. Det osar klasskamp lång väg!

Åsa Linderborg klagar så det hörs ett yl över landet. Allt var lättare när Sovjet-unionen styrde och Berlinmuren stod där pittoreskt  som en skyddsvall mot de onda imperialisterna från väst.
Åhh den som återigen fick höra piskorna vina från Gulag!
Världen har blivit så ond och besvärlig att leva i och orden står inte längre som en taggtråd som skydd för oss stackars skrivbordsproletärer.
Upp till kramp kamrater, det gör ont. Ont som knoppar som brister. Aj ,det färgas rött, men, men det var ju bara spillt rödvin, jag som trodde det var blod från klasskampens strid!
Kamrater ! Sprid er herpes till överklassen och deras barn! De ska få känna på vårt klasshat !

Läs Jens Liljestrands upplevelse här:http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jens-liljestrand-ska-vi-appladera-hatet


"Men när jag satt i publiken på Dramatens och Sveriges Radios samtalskväll, upplevde jag för första gången klass­hatet som på blodigt allvar. När Johan Jönson klev upp och läste en dikt om hur han hämnats på en odräglig och ”nyrik” familj i Äppelviken genom att torka av sitt kön på deras handdukar – ”även barnens” – och sedan längtat efter att de skulle skadas fysiskt, fanns inte tillstymmelse till koketteri. Där fanns bara mörker. Och en jublande medelklasspublik som äntligen fick chansen att visa sin solidaritet genom att applådera hatet. "