torsdag, juni 30, 2011

Mycket bra artikel av Andreas Malm!

Andreas Malm om vänsterns svek mot revolutionen i Libyen

Den 18 juni presenterade The Guardian ett sensationellt avslöjande om händelserna i Libyen. Tusentals dokument som rebeller beslagtagit i och runt Misrata visade svart på vitt hur Muammar Gaddafi beordrat krigsbrott mot civila. Regimens styrkor fick, för att bara ta ett exempel, i uppdrag att utplåna Misrata och ”göra det blå havet rött” av blodet från hamnstadens invånare (lika många som Göteborgs). Medan The Guardians reporter bläddrade genom dokumenten fortsatte mycket riktigt granaterna att regna över Misratas bostadsområden: fler än tusen invånare har dött under den fyra månader långa belägringen, den stora merparten av dem civila.
Avslöjandet var sensationellt, därför att inget annat krigsförbrytarmål i modern tid har kunnat baseras på dokument med explicita, signerade order. I avsaknad av sådana uppenbara bevis kunde exempelvis Slobodan Milosevic förhala sin rättegång så länge att han hann dö utan dom. Men den här gången är saken klar.
Två dagar efter The Guardians rapport publicerade Aftonbladet Kultur en artikel med rubriken ”Myten Libyen”, författad av en Joakim Bröms, med ett befriande enkelt budskap: alltihop är uppdiktat (Aftonbladet 20 juni). Gaddafi har inte begått några krigsbrott. Det finns ”inga styrkta belägg”, inga ”fakta eller bevis”: ”flyganfall mot civila, våldtäktskampanjer, urskillningslösa bombningar av bostadsområden” är inget annat än rykten som rebellerna och Nato låtit plantera för att legitimera sitt krig. Om det är någon part som begått brott är det tvärtom rebellerna. Det är de och deras ”västliga supportrar” som ”motsatt sig en förhandlingslösning”, medan Gaddafi-regimen accepterat ”vapenvila och förhandlingar”. Bröms slutsats var logisk: i Tunisien och Egypten inträffade folkliga revolutioner, men någon sådan existerar inte i Libyen. Här handlar det om ett inbördeskrig. Skulden för det ligger hos rebellerna.




Tre dagar senare stack Dan Josefsson in en replik till Dagens Nyheters Hanne Kjöller, som i en notis haft mage att ifrågasätta Bröms teorier (Aftonbladet 23 juni). Josefsson skrev: ”Jag vet lika lite som Hanne Kjöller vad som pågår i Libyen. Men att som hon använda obekräftade uppgifter för att rättfärdiga krig mot andra länder är historielöst och omoraliskt. Om det var Sverige som bombades med hänvisning till obekräftade påståenden om alliansregeringens illdåd, är jag säker på att hon hade hållit med mig.”
Vad kan man säga om detta?
Något av det mest frustrerande med förnekare av brott mot mänskligheten är att de är så svåra att motbevisa kort och koncist: det finns ofta ett fullständigt överflöd av dokument, fotografier, filmer, vittnesmål, journalistiska beskrivningar, lik, massgravar, sjukhusrapporter som bortom allt rimligt tvivel bevisar att brotten ägt rum. Så var det i Kambodja, i Srebrenica, i Gaza. Så är det i Libyen. En ingående bevisföring låter sig dock inte presenteras här; den får vänta på Haag-domstolens utredning. Låt oss i stället snabbt summera vad vi vet. Vi vet att Gaddafi bemötte de från början obeväpnade demonstrationer som bröt ut i Libyen i mitten av februari med de mest hämningslösa massakrer någon diktator hittills utfört under den arabiska våren. Vi vet att demonstranterna snabbt rafsade ihop väpnade enheter för att slå tillbaka. Vi vet att Gaddafi svarade med fullskaligt terrorkrig.
Att som Dan Josefsson likställa denna kunskap med hypotetiska ”obekräftade påståenden om alliansregeringens illdåd” är inte bara osmakligt: det är ett hån mot det libyska folket. Fredrik Reinfeldt må vara en borgerlig klasskrigare, men han är en demokratiskt vald sådan. Han har inte suttit som enväldig diktator i 42 år, inte systematiskt likviderat sina politiska motståndare, inte låtit slakta fler än tusen instängda fångar på Hall, inte omvandlat Sverige till en kassako för sig och sin familj, inte förbjudit det engelska språket eller systematiserat tortyr eller blivit föremål för en folkresning som i sista stund bett om utländsk hjälp för att undslippa totalt blodbad.




Dessvärre stannar det
inte vid Libyen. I vänstertidskriften FiB Kulturfronts senaste nummer slår ledaren fast att de filmer som visar hur syriska säkerhetsstyrkor angriper demonstranter är ”förfalskningar”. Ett fylligt reportage inifrån Syrien låter veta att inga vägspärrar eller stridsvagnar finns att se, men däremot råder yttrande- och demonstrationsfrihet av svenskt snitt, flerpartisystem och korruptionsbekämpning. De enda massdemonstrationer som förekommer är för Bashar al-Assad. I stället för en folklig revolution hittar FiB Kulturfront bara maskerade islamister som dödar Assads oskyldiga polis.
Och ännu värre: ingenting av detta är heller isolerade svenska fenomen. Allt fler vänsterröster i västvärlden har under de senaste månaderna bespottat de libyska rebellerna, framställt Gaddafi som fredssträvare, släpat den syriska demokratirörelsen i tvivel. På måndagen fick således Bashar al-Assad besök av den amerikanske vänsterikonen Dennis Kucinich, som efter ett tre timmar långt samtal betonade behovet av ”stabilitet” i landet; tidigare har han prisat Assad för hans ”barmhärtighet” och reformsinne.
Allt detta är lika makabert som bekant: vi har hört det förut. Vi har sett människor som anser sig stå till vänster välsigna tyranner från Josef Stalin till Robert Mugabe, förneka brott mot mänskligheten från Kina till Bosnien, dra outplånlig vanära över sig själva genom att ta parti för de mest vansinniga av världens regimer enbart för att de för tillfället stått i harnesk mot väst. Det är en stalinistisk och poststalinistisk tradition som, mot alla odds, levt vidare ända in i 2000-talet.




En sak är
dock unik denna sommar. Vi står mitt uppe i en arabisk revolution som får världssystemet att skälva. Inte nog med att regionens diktatorer äntligen rivs ned i ett skred av folklig vrede; inte nog med att Egypten – sedan fyrtio år nyliberalismens brohuvud i Mellanöstern – plötsligt tackar nej till nya lån från Världsbanken och IMF: kraften från denna revolution har nu också tagit sig in i den sydeuropeiska klasskampen. Det går en rak linje från Tahrir till Syntagma.
För världens vänster har 2011 hittills varit det mest hoppfulla året på den här sidan om murens fall. Hoppet kommer inte enbart ur de oerhörda segrar som vunnits på marken – som att Libyens befriade områden nu formligen svämmar över av nystartade tidningar, radiokanaler, musikgrupper, poesisällskap: yttrandefrihet, för första gången! – utan också ur de portar som slagits upp mot framtiden. Och i takt med att Saleh, Gaddafi, Assad vacklar och faller bara ökar kraften i rörelsen.
Och vad gör då delar av vänstern i detta läge? Tar ställning mot revolutionen. Den numera populära vänsteridén att Libyens problem ska lösas genom att Nato åker hem, rebellerna lägger ner vapnen och Gaddafi blir förhandlingspartner för fred är ingenting annat än kontrarevolutionär. I väst gnäller vänstern över Nato; i den arabiska revolutionens kärnland Egypten är det offentliga rummet draperat i den libyska rebelltrikoloren. Båtar, bilar, Tahrir-demonstrationer solidariserar sig gränslöst med i synnerhet Libyen, men också med Syrien, därför att de avgörande slagen nu utspelar sig där. Där har regimerna svarat med brutalare våld än i Tunisien och Egypten, där har massorna ännu större hinder att välta – och just där sällar sig allt fler västerländska vänsterröster objektivt eller subjektivt till massmördarna. Denna gång är det inte bara moraliskt skamligt, som nyss på Balkan. Det är strategiskt katastrofalt.




En revolutionär vänster
skulle, till att börja med, kräva vapen till rebellerna i Libyen. Den stora skandalen hittills är att Nato-länderna trots uppenbara logistiska möjligheter vägrat förse dem med de vapen som skulle påskynda demokratins seger. I Sverige skulle således en revolutionär vänster kräva att regeringen Reinfeldt inte bara erkänner det nationella övergångsrådet i Benghazi som landets enda legitima styre – en ren självklarhet – utan också tar Bofors samlade vapenlager och skeppar dit dem omedelbart. Vi borde vara lika intresserade av praktiskt solidaritetsarbete för Syrien, Jemen eller Bahrain som för Gaza: den arabiska revolutionen är, som den palestinska vänstern alltid vetat, en. Ingenting flyttar fram palestiniernas positioner så mycket som demokratiska regimer i grannländerna. Ingenting är mer politiskt värt.




När Haag-domstolen
i måndags proklamerade att Gaddafi ska arresteras för krigsbrott bröt jubel ut i Misrata, Benghazi, Tripoli. Från det belägrade Misrata förklarade Sheikh Khalifa Zuwawi, ledare för det revolutionära rådet, sin glädje över budet: Det här visar att vi haft rätt som gjort revolution. För svensk och annan västerländsk vänster är det hög tid att bestämma sig. Det är revolution igen. Ska vi vara med den eller mot den?

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<