söndag, maj 29, 2011

När livet börjar då börjar också väntan på döden!

Ligger på soffan och lyssnar på sparade melodier från femtiotalet. Börjar att minnas människor jag mötte under femtiotalet. De flesta är för mig totalt försvunna , kanske döda , vad vet jag. Under livets gång så möter man många, de flesta försvinner ur ens liv , bara minnen  finns kvar och musik väcker sådana minnen. "Only sixteen" väcker minnet av ett rum hos ett par flickor på Eskilshem i Eskilstuna 1958. Skivspelaren rullar på och så kommer Paul Anka på med sin "Diana" och alla lyssnar under tystnad. En blonderad tjej som egentligen är en tuff sk raggarbrud börjar stöta på mig trots att jag sitter med en tjej som är kär i mig. Kände ju lite lockelse men skämtade bort hennes öppna inviter. Idag minns jag inte ens vad hon hette,  däremot kommer jag ihåg flickans namn som jag satt med. Lisbeth! Hon var fjorton och jag var sexton.

Vi hade förresten kyssrekordet i det här gänget av tonåringar, vi tävlade ibland med sånt! En klockade sen satte vi igång att kyssas hela gänget. Gissa om man var slut i läpparna efter fem minuter.


Ända sedan jag var barn så fanns det så många saker som skrämde mig och jag undvek ofta alla kalas. I tonåren så släppte det här ett tag eftersom jag fick helt nya vänner inne i Eskilstuna. Själv bodde jag i Torshälla men jag ville inte vara tillsammans längre med någon därifrån. Kände bara avståndstagande från ungdomarna där.
Jobbade sedan ett par år full tid alltså 48 timmar i veckan  men man orkade ändå vara ute på kvällarna med detta nya gäng. Under nästan ett år var jag borta från dem eftersom jag hade träffat en tre år äldre tjej och var tillsammans med henne.
Kerstin N. hette hon och blev min allra första stora förälskelse men jag var för ung för att det skulle ha någon chans att kunna fortsätta.

När det tog slut så fick jag uppleva det som många tonåringar med all säkerhet alltid råkar ut för. Djupaste förtvivlan , ja så pass att jag stundtals förlorade aptiten. Började dricka alldeles för mycket och fick dryckesbröder som var äldre än jag .Per G och jag blev goda vänner därför att han hade precis också fått slut med en tjej.
Vi var ihop i flera år där vi på lördag em. satt hemma hos honom och drack och lyssnade på radio Nord innan vi åkte in till Eskilstuna och gjorde en sväng på Tuna eller Lundins för att slutligen hamna på Rudan.
Bakfickan till Gästis hette alltså Rudan och där fanns en stor vakt som utan vidare släppte in mig trots att jag inte hade åldern inne.
Där blev jag bekant med "kändisar" som "storhajen" och hans gäng. Vuxna karlar som jobbade på byggen och tjänade stora pengar.
Jag såg ung och barnslig ut men de accepterade mig fullt ut. Storhajen tom. var beredd att försvara mig en gång när ett gäng raggare skulle spöa mig.

Storhajen dog plötsligt under en fyllefest av brusten  pulsåder vid levern.

Så kommer man i kontakt med döden då och då. Flera av mina barndomsvänner hade då redan avlidit så då börjar man ju också tänka på hur skört livet kan vara.
På järnbruket där jag arbetade så dog arbetskamrater då och då i olyckor. Det var nästan alltid några varje år som dog.

När man är ung så har man lättare att slå från sig döden än när man är äldre.
I fredags begrovs en gammal vän och sedan jag fick veta att han avlidit så har jag tänkt mer på hädanfärden. Dessutom dog en annan kamrats fru knall fall här om dagen och jag träffade den olycklige mannen !
Alla sådana här händelser uppväcker en djup suck inom mig. Tankarna börjar mala omkring mitt eget liv och vad jag uträttat. Eller inte uträttat.
Min stora sorg är ju ett dåligt förhållande till mina äldsta döttrar. Detta har jag grubblat över i så många år och inser att det nog aldrig kommer att bli bättre heller.
Det har verkligen ibland känts som en liten död invärtes. Det går inte en dag sedan över 25 år utan att jag tänker på dem.

Tidigare i mitt liv så dränkte jag alltid dessa känslor med alkohol men sedan jag la av med detta så måste jag bära mina tankar naket inom mig.
I alla människors liv finns ju saker man ångrar men som det inte går att göra något åt i efterskott, man får tålmodigt bära vissa minnen och se till att inte göra om dessa dåliga saker.

Jag har följt AA:s råd att be de människor som jag gjort illa om ursäkt. Alla vill inte ta emot detta och då finns inget att göra heller. Livet måste då gå vidare!

När barn tar avstånd från sin förälder så har de ofta djupa skäl till detta, det inser jag. Men jag tycker också att alla är värda en chans till i livet om man har ändrat sig. Det blir annars till ett långsamt dödstraff som varar livet ut.


Ingen är mer ledsen än jag över de orsaker som finns i botten för att det har blivit så som det är!

När jag sitter och talar med min gamle morbror som idag är enda länken kvar  bakåt så förstår jag mer än förut varför min släkt tidigare var som den var.
Äktenskap på tvång skapar inga bra liv och en dålig miljö för barn att växa upp i. Han kan berätta saker om sin rädsla i barndomen med en far som hotar att ta livet av familjen. Min mor berättade samma saker !
Ingen kärlek i hemmet varken mellan de vuxna eller till barnen. Barnen fick ty sig till varandra.
Min fars uppväxt med en renodlad nazist till far som slog sina barn med käppar satte sina spår på honom . Både min far och mor var otrygga människor som sökte sig till varandra men hade svårt att ge sina barn kärlek.
Min farfar finns fortfarande att hitta här på internet därför att han under kriget var medlem i Svensk-Tyska vänskapsföreningen. Han var verkligen ingen bra fader utan var mycket hård mot sina barn.

I dagens termer skulle man nog klassa   bägge familjerna som dysfunktionella!
Människor som  växer upp i sådana hem för med sig mycket elände inombords och blir ofta inga bra föräldrar!
Tänk er en mormor och farmor som ALDRIG tog upp sina barnbarn i sitt knä eller famn! Samma med gubbarna!
Min egen far fanns där men inte för mig. Jag kände honom aldrig, det gick inte att tala med honom och aldrig någonsin komma nära honom.
Min mamma talade om för mig i alla år att jag var en odugling. Hon kunde tala om för mig rakt på att jag var ful, hade ful röst och gick fult!
Sen klagade hon över att jag söp. Aldrig någon insikt om sina egna fel, det var bara alla andras fel. Eller så var det farsans fel!

När de dog så fällde jag inte en tår, har aldrig gjort det!
Har aldrig besökt deras gravplats heller och jag vet med mig att jag inte kommer att göra det heller. Vad ska jag där att göra?

Det är bra och veta att vi inte är odödliga, det vore hemskt att leva i all oändlighet. Döden är en vila djup och skön från allt elände.

Jag längtar ibland dit eftersom jag nästan har varit framme ett par gånger och vet att det inte är varken hemskt eller något att frukta!

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<