torsdag, november 25, 2010

Gåtan Ulla Billquist

Gåtan bakom rösten. Ulla Billquists schlagersånger rymmer ett egenartat ljus och ett gåtfullt mörker. En ny samlingsbox blottlägger en okänd bakgrund till hennes självmord: ett hemligt förhållande med en annan kvinna.
 







 


När Ulla Billquist hittades död på sitt köksgolv på Nybrogatan i Stockholm den 6 juli 1946 väckte det förstämning över hela Sverige. Hon hade inte bara varit beredskapstidens samlande röst med schlager som ”Min soldat”, ”Säg det med ett leende” och ”Gatans serenad”, utan landets tongivande grammofonartist sedan debuten 1929. En röst som med en sällsam karisma förenade skörhet med styrka, ett gåtfullt mörker med bländande kvitter. När hon tog sitt liv var hon bara 38 år, kallades en sångens Inga Tidblad och stod på höjden av sin karriär.
Nu finns hennes samtliga över fyra hundra skivinspelningar samlade i ”Den kompletta Ulla Billquist” (Vax/Naxos) – en box om 17 cd tillsammans med en 200-sidig booklet med unika bilder och en textkommentar av boxens producent Lasse Zackrisson som kastar nytt ljus över hennes död – att hon inte varit ensam vid händelsen och att den var en konsekvens av en nästan livslång kamp med sin identitet och sina passioner. Något som sällan eller aldrig fick komma till uttryck i hennes perfektionistiskt inövade schlagerkonst där den exakt kontrollerade diktionen stod i centrum.
Men svårast att komma överens med i detta enorma låtmaterial är de två skivsidor hon spelade in bara tre dagar före sin död med Willard Ringstrands orkester i Södra flickläroverkets aula: ”Fly i världen ut” där hon med entusiastiskt rullande r-ljud härmar ett propellerplan på väg till en solig strand och ”Chickory Chick” där hon föreslår att man ska låta som en kacklande kyckling, och också gör det, för att möta all dysterhet. En absurt gladneurotisk musik med tanke på vad hon stod på tröskeln till att göra.
Men detta är på något sätt schlagerartistens öde och genomgående för hela Ulla Billquists produktion. Att ena veckan spela in en ny tonsättning av Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer” för att veckan därpå ge allt i en foxtrot som ”Nya friska tag”. Och ge varje uttryck samma trovärdighet och intensitet.
Vad i dessa schlager som uttrycker något verkligt kring hennes eget liv är inte alltid lätt att säga. Inspelningstakten var oerhört hög, sångerna var författade och bestämda av andra – så kopplingarna till hennes livshistoria, när man nu tycker sig höra sådana, är ofta tillfälliga eller blott närvarande som en outtalad undertext. Som i den mörkt tangomättade revymelodin ”Valse incognito”, inspelad i maj 1932, som vecklar ut sig likt en personlig aning om det okända i henne själv:
Drömmar vi drömmer var dag/men ofta de mest ljusa/skall livet kanske grusa./Lyckan den följer en lag/som inte lyder lika för någon på jorden./Dess illusion kan berusa och nästa stund bli fatal./Det finns nog flera än jag/som hellre gömmer känslorna inom ett skal./Incognito, min längtan till er skall jag följa/ Incognito – men min kärlek jag vill dölja.
När Ulla Billquist hittades död på sitt köksgolv, med armarna vilande över bröstet och huvudet på en kudde, var hon skild för tredje gången och mamma till en tonårig dotter. En chockartad händelse för de anhöriga som förstärktes av att det inte fanns något meddelande eller avskedsbrev. Det som nu Lasse Zackrisson avslöjar i sin kommentar är att där låg en kudde till på golvet, att någon hade legat bredvid men gått sin väg i sista stund. En kvinna som Billquist träffat i Stockholms revykretsar och som hon i hemlighet haft ett längre kärleksförhållande till. Och att förmodligen alla hennes tre äktenskap var skyddsåtgärder för att freda sig mot männens attraktioner och dölja sin sexuella identitet.
Homosexualitet avkriminaliserades inte i Sverige förrän 1944, en händelse som för övrigt Stockholms scenartister ­firade stort ute på krogarna – fast ”incognito” (homosexualitet sågs fortfarande som en sjukdom).
Självmordsförsöket var heller inte Billquists första. En äldre same, som Zackrisson säger sig ha haft kontakt med, har berättat att han en gång som ung vägvisare, detta var redan under Billquists första äktenskap, övermannat henne då hon vid en av sina ensamresor upp till Norrbottens fjällvärld försökte skjuta sig med en pistol.
På jakt efter den autentiska Ulla Billquist i en närmast schizofren schlagerkavalkad som utan att blinka kastar sig från titlar som ”Dideldideldum-Dideldideldi” och ”Tjingelingeling” till ”Tystnat har sången” och ”Utan ord” kan man plötsligt hamna mitt i famnen på henne. Som i den enastående känsliga ”Min första kyss om våren”, inspelad i januari 1945, där rösten bryter något redan på första orden när hon söker sig in mot ett uttryck av andlös mjukhet och genomskinlighet.
Av samma skäl är det omöjligt att inte stanna vid hennes allra största hit, ”Min soldat”, från 1941. Inte bara för det ojämförliga suget i rösten riktat till de många adresslösa männen ”någonstans i Sverige”. Utan för att hon här, med den upprepade frasen ”men det gör detsamma”, kanske ville förmedla det hon saknade allra mest själv – den öppet erkända och villkorslösa kärleken. Och just därför också lyckades skänka denna oförglömliga sång ett så egenartat ljus.

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<